jag vill ha en flata till stadsminister. jag vill ha en person med aids som statsminister och jag vill ha en bög som vice statsminister och jag vill ha nån som inte har råd med privat sjukvård och jag vill ha nån sim växte upp på en plats där där jorden är så mättad av giftigt avfall att den inte kunde välja bort att få leukemi. jag vill ha en statsminister som gjorde abort som sextonåring och en ledare som inte är det sämre av två jävliga val och jag vill ha en statsminster som förlorade sin förra älskade i aids, som fortfarande ser detta för sina ögon varje gång den lägger sig för att sova, som höll sin älskade i sina armar och visste att den skulle dö. jag vill ha en statsministerutan bostadsrätt, en statminister som köat till sjukvården, till arbetsförmedlingen, till soc och som varit arbetslös och blivit friställd och sexuellt trakasserad och gaybashad och utvsiad. jag vill ha en statsminister som genomlevt den svenska asylprocessen. jag vill ha nån som spenderat natten i en cell, som fått ett kors bränt utanför sitt fönster och överlevt våldtäkt. jag vill ha någon som älskat och blivit sviken, som respekterar sex, som begått misstag och lärt sig av dem. jag vill ha en svart kvinna som statsminister. jag vill ha någon med dåliga tänder och taskig attityd, nån som har ätit den där äckliga sjukhusmaten, nån som är transvestit och som har knarkat och gått i terapi. jag vill ha nån som har begått civil olydnad. och jag vill veta varför vi lärde oss, någonstans längs med vägen, att en statsminister alltid är en clown: alltid en torsk men aldrig ett luder. alltid en pamp och aldrig en arbetare, alltid en lögnare, alltid en tjuv men aldrig ertappad.

texten är en fri översättning av:
I want a president, Zoe Leonard, 1992.
(ur Stockholm City, torsdag 16 september)