han stod alldeles nära utan att man märkte av och andades varmt i ens nacke.

till stan med mormor idag. det är fint. hon trodde tåget skulle gå femtio, men det gick liksom fyrtiotre. förlåt mormor att jag verkade lite irriterad i början där, men du går inte snabbt med din lilla rullator så jag visste ju inte om vi skulle hinna när du kom där vid trettiofem. men vi hann. precis. 
vi gick lite på åhlens, sedan till bion. fan va jag hatar sergelbions hiss. det tog, jag överdrivet inte, tio minuter för den att dyka upp. sedan har människor ingen som helst respekt för äldre, så ingen ville flytta sig när hon skulle komma förbi. vi gick iaf och såg sebbe. filmen i sig var bra, men lite för snabb i vissa sekvenser och alldeles för seg i andra. ingen verkade gilla filmen och flickorna bredvid mig var max tolv så jag förstår att de hellre pratade än tittade, det kan ju vara dumt att se en svår film när man är liten och blond. 

det jag skulle komma med var min förkärlek till vardagshjältar.
vi steg på tåget, en 40+ man sätter sig bredvid mig vid södra station, och helt plötsligt skriker min mormor till "rör inte min rullator". något väldigt tjusigt, och väldigt påtändt, hammarbyfan hoppar på, drar ut hennes rullator och springer. farbrorn bredvid mig springer efter. mormor håller i dörren. sen sätter hon sig ner och skakar lite. 
farbrorn kommer i alla fall tillbaka med mormors rullator och sen pratar vi glatt med honom om filmen och kriminaltitet tills han stiger av i skogås. 
det jobbiga är att rullatorn kostar inget, mormor får dem gratis. hon behöver dem dessutom bara om hon går längre. plånboken hade hon bredvid sig och det som låg i den var fem mcdonaldspajjer. inget mer. men det var fint.