vakna. äta. duscha. kissa. sminka. bli rastlös. fixa fotovägg. klä på sig. dansa. åka. 

började gråta i bilen på väg till kyrkan, lite lätt. satt och nynnade för mig själv och försökte att inte märkas. kom fram, först. hoppade ur och snart kom mormors alla systrar med sina män, en av dados kompisar, någon från deras jobb och min morfar med sambo. vi gick, bakom kistan, fram till graven och tittade på när de sänkte ner honom. vi kastade i blommor och viskade adjö innan vi avbröts av mormor som bad om att få gå. så vi gick. 
åkte hem till oss och torkade alla tårar, som vart extrema, och satte oss och fikade. pratade om litteratur, politik, semestrar, barndom, skor, tvätt, mat, resor, drömmar, barn och så vidare. 
jag satt dock mest för mig själv i hörnet och fnissade åt hur min mormor och hennes syskon såg ut. mormor plus alla sina fyra systrar var där, och alla ser exakt likadana ut. förlåt. inte juliana. juliana är för övrigt en av de härligaste människorna någonsin tror jag. hon påpekade att jag har fått hennes skarpa linjer vid hakan och hennes smala läppar. vilket var helt sjukt, för det har jag verkligen. men ändå. 

nu är det över, på riktigt. förjävla skönt. nu ska bara gravstenen skapas och resas så kan jag åka dit och tända ljus.