och med kollektivt menar jag inte att jag samlat ihop massa människor som är trötta på livet och så dör vi ihop, snarare: nu hoppar jag framför tåget. jag vet, jag och ordlekar. men. jag orkar inte riktigt andas längre. allt händer på samma gång. 
pappersjobb och det lyser siffror framför ögonen på mig. jag bryr mig inte om urbanisering eller urbaniseringsgrader eller hur många miljoner invånare tokyo har. jag struntar i gamla berättelser om kvinnor som tröttnade på sina antika krigare och sexstrejkade. jag struntar fullständigt i lisbeth salander, politik, perfekt-formen av tyska verb och jag struntar verkligen vad "m" är i uppgiften och hur mycket f(x)=3x+4 blir om x är 75. på riktigt. jag bryr mig inte. för nu vill jag krypa in under täcket, ligga i fosterställning och dö lite. 

just nu satsar jag inte på att bli lycklig. jag vill bara vara lite gladare.