så otroligt fint. 

när jag var liten skulle jag spela fia med knuff med dado, och jag var precis på väg att vinna när han puttade bort min sista gubbe. och jag, fyra år, blev jättearg och skrek att det inte var roligt. 
agnes, vad betyder roligt?
det betyder kul.
sedan dess, fram till tre veckor sedan, fick jag varje gång jag träffade honom höra historien om hur "det är inte loooooliiiigt"

när jag var nio så åkte jag med mormor och dado till croatien. vi bodde på ett sunkigt hotell precis vid stranden och med dados ena bror nedanför. vi åt frukt och glass hela dagarna och badade i de saltaste av de salta vattnen. en dag blev det meterhöga vågor som slog in mot stranden. utan överdrift nu, men de var närmare fyra meter. det var dock helt vanligt och ofarligt, men lite läskigt eftersom man slungades tillbaka och hela stranden var täckt av sten. dado och jag hoppade i vågorna i flera timmar bara för att vi kunde. 
senare, samma dag, började det regna. man skulle ta en stentrappa upp till vägen till vårt hotell, men det regnade så mycket att man kunde inte gå i trappan för regnet tog med en ner. så vi fick sitta där och prata i en evighet. 

sommaren tvåtusennio blev jag frågad om jag ville följa med till croatien igen. jag sa ja, eftersom vi inte visste hur länge dado skulle leva. det var nämligen så att mormor och dado hade ett hus i croatien nu, sedan några år tillbaka. och de åkte dit varje år, oftast på hösten. i alla fall, året innan, alltså år tvåtusenåtta, hade dado börjat kissa blod. han gick till flera läkare i sverige under en rätt lång period, men ingen såg något fel på honom. de åkte till croatien den sommaren och han fick panik en dag när han blödde jättemycket. läkarna i croatien meddelande på en gång att han hade sex knytnävsstora tumörer i hela urinröret och de fick åka akutflygplan hem till sverige för operation. han klarade sig fint på medicinerna efteråt, men vi visste att när han dog så skulle det vara på grund av cancern. därför, när jag tillfrågades att följa med, sa jag ja. tänk om det vore sist sommaren med honom i livet? tänk om jag missade det? aldrig! vi åkte dit i en månad och levde livet i deras hus och på kusten. efter resan började dado bli sämre. 

han spenderade mer tid på sjukhus, fick mer mediciner och slutade helt plötsligt att jobba. han blev sjukskriven och till och från blev han felmedicinerad och vi trodde han skulle dö. en gång satt han på soffan samma dag som han kom hem från sjukhuset, och han tittade på oss, men vi såg att han inte såg oss. han hörde oss inte. förstod oss inte. han ville köra bil sa han, vi sa okej, om du hittar nycklarna. mormor hade gömt nycklarna och han hittade dem aldrig. han skulle ha kört ihjäl sig den natten annars, eller någon annan. 
så, för ungefär en månad sedan åkte han in på sjukhuset igen och läkarna sa att han troligvis inte klarar sig länge till. han låg kvar på sjukhuset i några dagar, sedan bad han om att få åka hem. han ville vara hemma sin sista tid. två av hans tre bröder flög till sverige, ena under en veckas tid och den andra är fortfarande kvar, han åker imorgon. för snart tre veckor sedan hälsade läkaren att dado skulle ha två, max tre veckor på sig att leva. dado blev en sjuk gammal man och gick från att väga hundratio kilo, precis som alltid, till precis under sjuttio. han var sjuk, gjord av skinn och ben och man bröt ihop bara av att titta på honom. 
mormor hade ringt läkaren i lördags, för han hade börjat rossla i sömnen.
oroa dig inte, det är bara för att vi tagit bort droppet och han bara får i sig socker nu.
okej sa hon, men hon visste. hon förstod. i söndags ringde hon mamma och sa att dado skulle dö under dagen, hon tyckte att hon hörde det på rosslingarna. och så blev det.

dado dog, i söndags. femtiosju år gammal. på grund av cancer.
meningen med texten var nog mest för att slippa tänka, lämna det bakom mig och entra nästa år som hel och ren. och folk hälsar att han får det bättre nu, i livet efter detta. klart han får det bättre nu, gubben dog ju i smärtor. men det är inte tack vare denna gud ni hälsar ska ta hand om honom. fanns gud skulle väl inte en god människa dö i sjukdom? eller?